Definition av lycka enligt Svenska Akademiens ordbok:
(fördelaktigt/ofördelaktigt) sätt varpå ett liv/
en tillvaro/en handling/verksamhet o. d.
förlöper, särskilt i den mån det är beroende av
(oförutsedda) omständigheter över vilka man
icke råder; öde; slump; levnadslott […]
Finländarna borde vara ett lyckligt folk. Det visar flera undersökningar där man mäter tillfredsställelsen med tillvaron. Om Finland är ett så lyckligt land, måste det se rätt illa ut i resten av världen, har jag ibland tänkt.
Andra internationella mätningar visar att rika västerlänningar inte alls är speciellt nöjda. Utan i stället är det mänskor i fattiga (och varma) länder som rankar högt. Så vad ska man tro på? Lycka är något personligt och individuellt – så fast man så exporterade alla olyckliga västerlänningar till Costa Rica tror jag inte draget skulle ha önskad effekt. Snarast tvärtom.
Jag lyssnade i helgen på ett radioprogram som behandlade just lycka. Där tog man fasta på att pengar och lycka inte behöver hänga ihop. I programmet besökte man Finlands lyckligaste stad, Nykarleby (som råkar vara min födelseort) för att försöka förstå hur folk upplever lycka. Det folk på gatan svarade, var att vanliga saker, som vackert väder och umgänge med familjen gör dom lyckliga. Vädret kan man inget åt – och jag tror heller inte att nykarlebyborna åtnjuter så mycket bättre väder än man gör i Pieksämäki (som rankade sist). Så lyckokällan måste hittas bortom väderrapporterna.
Jag har ändå tyckt att man vid tiden efter påsken brukar se ett leende bre ut sig på finländarnas läppar. Knappast beror glädjen på att påskens budskap gör sig påmint (för att avta först i oktober). Men kanske hittas skälet i vårvädret som då gör sig påmint.
För en vecka sedan var jag i världens troligen miljonärstätaste stad, Monte Carlo. Där bor också flest finländare per kvadratkilometer. Så de har gett upp det finländska ”lyckoruset” för ett liv på Rivieran. Åtminstone är vädret bättre. Men jag tror inte heller att vädret är det viktigaste skälet att du flytt den högt rankade verkligheten i Finland.
Jag tror (trots Svenska Akademiens definition) att vi själva har ganska mycket makt över vår lycka. Det är långt en fråga om vår egen inställning. Väljer vi att avundsjukt glo på andras lycka, blundar vi lätt för hur bra vi själva har det. Jag brukar ibland lista i-landsproblem, problem vi gör stora fast de bara tyder på hur bra vi har det. Har man inga riktiga problem, tar i-landsproblemen över och lyckan avtar. Men vi rår förstås inte över all lycka själva.
Som barn hade jag svårt med det ena alternativa slutet på Gud som haver-bönen. Är det så att ”den Gud älskar, lyckan får” betyder att den som älskas av Gud blir lycklig, eller så att den som älskar Gud får lyckan? En kompis med olycklig barndom sa att hon som barn vägrade kännas vid formuleringen, eftersom hon länge var så olycklig. Idag är hon lycklig. Delvis på grund av sin egen målmedvetna strävan – men också för att hon haft rätt mänskor runt sig. Och bönen påminner henne i dag kanske närmast om att lyckan kan återkomma.
