En gång tänkte jag att rätt och fel, ja, det är ju lätta grejer. Man vet ju nog innerst inne vad som är rätt eller fel. Som om vi hade en inneboende moral i oss. Nu är jag inte lika säker. Kanske har det med livserfarenhet att göra. Det är helt enkelt svårare att följa moralkoder när man alltmer inser hur komplex vår sociala samvaro och hur intrikat vårt känslo- och/eller förnuftsmässiga liv är.
Maynard James Keenan, frontman i det nordamerikanska bandet Tool, sjunger i låten Jerk-off: ”Someone told me once / that there’s a right and wrong / punishment was cure for those who / dared to cross the line”. Och ja, så är det väl för det mesta. Man blir skolad i ett system där saker definieras på vissa sätt. Avviker man, blir man på sätt eller annat straffad. Och här har ju kristendomen ofta varit det hårdast dömande instansen. Ändå har jag inte riktigt lärt mig Guds system för rätt och fel ännu, därför blir jag så ofta bedrövad när andra kristna talar och skriver på ett sätt som får dem att framstå som ofelande och absolut auktoritära på godhet och ondska.
Nej, jag tror inte på att det är så lätt som att stå vid ett vägskäl och medvetet välja antingen det som är absolut rätt eller det som är absolut fel. Och det här låter kanske som en sandlådediskussion, men icke desto mindre finner jag ofta att det orsakar mig huvudbry. Hur kommer det sig att jag sårar människor i min närhet trots att jag vill dem väl? Varför blir jag förbannad på mina barn och skriker och ropar åt dem ibland trots att jag älskar dem mer än någon annan? Och ibland vill jag faktiskt göra det som ”är fel”, bara för att det känns bättre just då.
Kanske man gör bra i att nu som då diskutera de här sakerna ordentligt och spjälka ner begreppen rätt/godhet och fel/ondska till sina minsta möjliga beståndsdelar, nämligen just hur de kan definieras och ringas in i vårt vardagliga beteende. Jag dricker mig full ibland och det kan ju uppfattas som fel. Jag svär, röker, blir vredgad (se där ett fint gammalt ord). Jag ler också mot främlingar, och är vänlig mot de flesta jag möter, och ser mina medmänniskor och försöker uppmuntra dem på de sätt jag kan.
Livet är mycket rätt och fel, helt enkelt, och bara för att markera hur tassigt det är att tro sig VETA hur allt ligger till stavade jag rätt som rett och fel som fäl i rubriken. Se det som en liten töntig ordvits som kanske förskjuter lite grann av det där stora bombastiska i de här två ödesmättade orden.
Gör jag förresten rätt eller fel då jag bloggar om min tro och dels får en del läsare att irriteras över att en kristen blogg hostas av Hbl, och dels möjligen får en del andra att tänka efter och reflektera över sin egen inställning till de här frågorna?
