Jag hann vara gift ungefär tio år, give or take. Sedan blev det skilsmässa, vars orsaker jag inte tänker räkna upp här. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det min ex-fru och jag hade tänkt oss – tillsammans forever, ungefär (ja, länge framstod det faktiskt som det enda vi ville) – gav vika för allt det där andra som till sist blev för svårt, för stort, alltför hopplöst. I nöd och lust, ja det lovade vi varann. Vi skulle hålla. Men gjorde det alltså inte. Nöden blev för stor.
Det som följde var naturligtvis sorg. Över vår havererade tvåsamhet. Över de löften vi inte lyckades uppfylla. Över att vi hade kommit att såra varandra så mycket och växt ifrån varann. Men det som följde på skilsmässan var inte enbart sorg, dock. Tvärtom, snarare. Den känsla som var som mest påtaglig för mig personligen var lättnaden. Vi måste inte fortsätta ha det så jobbigt som vi hade haft det. (Tro nu inte att vi bara gav upp för att det blev lite kämpigt, nej, vi har bl.a. åratal av par- och familjeterapi bakom oss.)
Lättnaden! Lusten i att återupptäcka sin egen vilja för sitt liv! Min ex-fru och jag kom fram till vårt beslut om att skilja oss genom samtal och diskussion. Det var ett ömsesidigt beslut. Ingendera av oss lämnade eller blev lämnad, vilket naturligtvis gjorde att vår separation skedde mycket mer friktionsfritt än många andras. Vi har gemensamma barn, så vi kommer att ha kontakt ungefär så länge vi lever, vilket gör mig glad. Vi har en bra vänskap nu. Bra kontakt till varann. Fungerande samarbete kring barnen.
Det som mitt äktenskap och min skilsmässa kanske mer än något annat har gjort mig medveten om är hur pass mycket jag fortfarande – kanske paradoxalt nog – tror på ett bra förhållande. Nöden, ja, den tacklar jag då den dyker upp. Lusten finns för oss optimister alltid där, precis under ytan.
Skilsmässan blev en väg framåt för mig. En del ser den kanske som ett misslyckande. Inte jag. Nöden bräckte vårt äktenskap, men jag fann min egen vilja igen. Jag hade hunnit vänja mig vid tanken på att leva så som jag gjorde forever. Det är ju så man gör då man är en god kristen. Lever i äktenskap, hukar sig om det blir tungt, men man stannar kvar även om ens inre skulle vittra sönder. Det var verkligen ett hopplöst läge, det var som att stå framför en enorm stenmur och få i uppgift att bräcka den med en tesked. Men så är det inte längre. Vägen ledde faktiskt framåt efter skilsmässan.
