Picknickfiltarna översvämmar pussar. Instagram är full av kärleksposes, filmen slutar igen en gång med rosenblad över perfektbäddad säng och alla vill bara marry me ding dong! Och så sitter du där och suckar över att tumistiden blev jobbtid, fredagschill blev klappande i dörrar och den länge efterlängtade semesterresan slutade i övernattning på soffan. Är det bara vi? tänker man ju lätt.
Jag tror starkt på det där med nöd och lust men tycker kanske att vi ska ta och prata lite mer om det. Att det hela kunde vara mera ett tillsammans-projekt. Speciellt nöden har stämpeln hemligt och privat. Ofta när den hörs så är det redan super-nöd. Då är det separata lägenheter, packade kassar och tårgråtna ögon. Men den där vardagsnöden, den talar man inte om. Den bloggar man inte om och den delar man inte bilder på (med all förståelse, såklart!). Den bara suckar man över på picknickfilten för sig själv. Och undrar om det bara är vi.
En av mina favoritdelar i en vigsel är ingångs- och utgångsmarschen. När jag viger ett par brukar jag uppmuntra dem att njuta av kyrkogångspromenaden. Att titta till höger, för där är hen som sitter och hoppas ända in i magsäcken att de två ska vara gråa, krokryggiga och fortfarande lyckliga. Där är hen som har telefonen i högsta hugg och är beredd att lyssna tills öronen trillar och där är hen som inte blir skrämd av att tala om missad tumistid eller om semesterresa som slutade på soffa. Se er omkring brukar jag tipsa, för där på kyrkbänkarna finns bönerna och välsignelserna.
Som bäst pratar och pussar Krista. Tahdon2013 står på torg och samlar namn. Och nu när det är högsäsong för både picknickfiltarna och kyrkobokningskalendrarna att fyllas vill vi Andetag-bloggare också tänka till kring ämnet. Och självklart inte bara nöden utan nöden och lusten! Nu klär vi på oss brudklänningarna, slänger buketten över axeln och så tar vi temat bröllop och kärlek. Vi pratar vardagsnöd och vardagslust.
