Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Vågar du testa nätverken?

11 maj , 2013, 09.41 NinaÖ

 

Jag var 20 år när jag flyttade hemifrån, 400 kilometer bort för att studera. Finländska ungdomar flyttar i regel hemifrån tidigt – hos oss ska man ju gärna klara sig själv, hitta sig själv, satsa på sig själv, utveckla sig själv … Eller mamma ska åtminstone inte tvätta din smutstvätt och frysa in färdig mat åt dig.

Förrän nu. Efter tio år av supersjälvständighet så ska mamma plötsligt koka och byka igen. På adoptionsrådgivningen betonas nätverket från första stund. Man får rita kartor över släkten och vännerna för att verkligen visualisera vem som finns där när hjälp behövs. Också rådgivningen och familjeförberedelsen talar om både släkt, vänner och tidigt stöd. Våga be om hjälp under småbarnstiden!

Men det känns konstigt. Åtminstone min familj lever långt ifrån tider där mor och dotter gick över gården och kände varandras kökslådor som sina egna. Och ska mina vänner städa hemma hos oss så måste jag ju städa städskrubben först – den om något är ju ostädad. Kastrullskåpet borde verkligen ordnas upp för där hittar ju inte ens vi själva längre. Och ska grannarna vakta hunden så borde den åtminstone borstas, kanske helst trimmas först.

Jag har aldrig trott på ett par stora händer från himlen som mirakulöst hjälper människor i nöd. Jag tror att vi finns till för att hjälpa och stöda varandra. Men om jag inte kan ta emot hjälpen när den kommer i form av andra människor, för att jag är så förtvivlat självständig (och har så ostädade skåp), hur ska då Gud eller någon av hans vardagsänglar kunna hjälpa mig?

, ,

Läs också

7 kommentarer

  1. Daniel Jakobsson skriver:

    Har funderat på det här en del på sistonde.
    Jag har absolut aldrig haft problem med att ta hjälp av mina föräldrar. Inte egentligen att ta hjälp av kompisar. Har alltid tyckt att det varit väldigt bra, med utgångspunkten från att jag ju själv vill hjälpa andra så varför ska jag förvägra den möjligheten när det gäller mig.

    Men sen kan jag också bli avundsjuk på er som inte vill att mamma köpa och ska sätta upp era gardiner och köpa er plastblommor eftersom man inte kan hålla liv i levande. Det tyder ju på en självständighet och en egen smak. För mig har det ofta varit så att det varit skönt om nån annan valde åt mig.
    Det är definitivt en last från barndomen som jag försöker kämpa mig bort ifrån.

    Men att ta emot och att be om hjälp det måste vi alla bli bättre på. det är oftast en win win situation. Det är alltid roligare att tvätta någon annans fönster. Det är vetenskapligt bevisat!

    • Ylva skriver:

      Själv betraktar jag alltid med skräckblandad beundran dem som accepterar hjälp. Hur vågar de släppa taget så där, det verkar mycket farligt.

  2. Christina E skriver:

    Ja, just precis så är det. Vi får inte verka beroende av någon annans hjälp, nej nej, vi kan bäst själv.
    Som familjearbetare har en stor grej varit att märka när familjerna vågar ta in en på riktigt, så att säga. Då hemmet inte är städat, disken väntar i köket och sängarna är obäddade. Då vet man att man är välkommen. Även om vi inte städar men bara det att de slutat stressa för vårt besök gör mig bara så glad.

  3. patricia skriver:

    För mig är det avgörande vems initiativ hjälpen sker på… Om jag ber om hjälp är jag evigt tacksam om/då nån ställer upp. Men om/när någon börjar städa mina skåp på eget initiativ…

  4. NinaÖ skriver:

    Jag tror att just beroendet som Christina nämner, och tacksamhetsskulden är några av bovarna i dramat. Det är ju att visa sig svag, lätta på fasaden och dessutom ställa sig i skuld att ta emot hjälp. Eller är det den som inte kan ta emot hjälp som egentligen är svagast?

    Gruvar mig också för hur man på ett nätt sätt sedan ska säga tack, nu räcker det. Nu klarar vi oss själva igen, utan att någon hjälpare blir sårad?

  5. M skriver:

    Vem är det man ska be om hjälp? Det kan hända väldigt svåra saker i livet. Ens barn kan vara sjukt. Redan det i sig kan vara mycket svårt att bära. Bara den som själv gått igenom det vet vilken skuld man går igenom, det man vill skydda mest i livet är sitt barn. Att ha ett barn med en långvarig sjukdom kan innebära att du inte längre kan vara bara vanlig mamma, du ska bli expert på sjukdomen, du ska orka stå på dig och kräva saker, du ska orka föra läkarintyg till olika instanser och orka stå på dig då dessa instanser försöker tillintetgöra det som läkaren intygar. Alla har inte ett tätt nätverk av släktingar. Alla har inte släktingar som vill hjälpa. I dagens läge flyttar vi efter jobb. Jag trodde att i välfärdslandet Finland så finns det hjälp att få. Detta trodde jag tills jag själv var i en situation då jag skulle ha behövt hjälp, helt vanlig barnpassning så att jag skulle orka med allt det som behövde göras. Det är bara det att det inte finns någon hjälp att få! Andra i liknande situation har fått höra av social tanterna att de ska göra barnskyddsanmälan om sig själva då kan de kanske få en familjearbetare hem till sig. I dagens läge är det endast efter barnskyddsanmälan som en familj kan få hjälp av en familjearbetare. Social tjänsten hänvisar en att ringa till Mannerheimsbarnskyddsförbund för barnvaktshjälp. Visst får man bra hjälp därifrån, men den är inte gratis. I en situation där barnets långvariga sjukdom gör att barnet behöver extra special näring tär det på plånboken, special näringen köps från apoteket och vi betalar den själva, det finns ingen ersättning att få. Det blir inte pengar över till att anställa barnvakt. I en sådan här situation märker man vem som är beredd att hjälpa. Det finns sådana som bryr sig om andra och vill hjälpa, som finns till hands och som hjälper. Sedan finns det andra som tänker främst på sig själva, som tycker det blir för jobbigt att hjälpa till. Det gladde mig att läsa att familjearbetaren som skrev här ovan skrev att det är positivt att familjen slutar städa och stressa. Jag en väldigt dålig erfarenhet av en utomstående person som vi efter mycket läkarutlåtanden osv fick för begränsad till hem till oss i syfte att sköta barn, hon visste vår mycket krävade situation och trots det kan jag säga att ingen fått mig så stressad. Trots att vi städade varenda dag var det alltid något att anmärka på att det inte var städat, varje dag något att klaga på om inte annat så fanns det damm att klaga på högst upp ovanför öppna spisen invid taket. Hon klagade på att 1 åringen drack ur nappflaska. Hon rullade med ögonen och suckade åt höger och vänster. Hon skällde ut och beskyllde, påpekade på allt som HON tyckte att var fel. Hon tyckte vi borde ändra hela vår levnadsstil enligt vad hon tyckte. Det hela var en väldigt hemsk upplevelse som jag hels vill glömma. Denna upplevelse har fått mig att tänka efter innan jag låter någon utomstående person ”hjälpa till”. Min poäng är att det inte alltid finns någon att be om hjälp av. Dessutom även om man får ”hjälp” så är den som hjälper inte nödvändigtvis speciellt empatisk då det kommer till kritan.

    • NinaÖ skriver:

      Tack för din kommentar! Jag är mycket medveten om att det är ett lyxproblem om man som jag har svårt att ta emot hjälp. Jag vet också att det kan vara mycket svårt att få hjälp på så att säga ”officiella vägar”. Tidigt stöd för barnfamiljer: http://www.hel.fi/wps/wcm/connect/281edb004a15181b9d6cfdb546fc4d01/nettisve_haitari_esite.pdf?MOD=AJPERES&CACHEID=281edb004a15181b9d6cfdb546fc4d01
      finns åtminstone i Helsingfors, men också det är avgiftsbelagt – men enligt familjens inkomster. De lär ofta få frågan om de har något med barnskyddet att göra, men de har de inte vad jag har förstått.
      Sjukdom och andra specialsituationer borde ju alltid ge rätt till mera stöd. Åh, vad arg och ledsen jag blir över både svårigheterna att få hjälp och sedan en sådan hjälp som lägger ytterligare sten på bördan 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *