Jag gillar starkt det här med en extra ledig dag mitt i veckan. När klockan ringer sovmorgon och när det är okej att frukosten övergår till lunch tror jag inte att så många surar över att Sergei, Herman och Henkka kom på besök eller att kristendomen hjärntvättat vår annars helt värdeneutrala kultur.
Dessa vardagsledigheter känns på något sätt ledigare än helgernas. Som att ladda batteriet även om det inte hunnit bli tomt. Eller kanske är det just det, att det inte blir bara ladda utan också orka ta itu med. Kyrkklockorna ringde välkommen för laddning redan tidigt i morse. Jag är ingen hardcore-gudstjänstsittare vars rumpavtryck avbildats i bänken men kan stundvis tycka det är skönt att krypa ner bakom en stor pelare, känna de tunga orgeltonerna ända in i inälvorna och nästan slumra till vid ett monotont amenamenaaameeeen. Men den senaste tiden har inte varit en sådan stund. Den senaste tiden har varit mera ordtrötthet. Det har varit en trötthet mot färdiga svar, religiösa klichéer och förutbestämda stämningar.
Så jag fick lov att hitta andra former för att tvätta bort veckobördan och tanka själen. Jag gjorde panna-hjärta-axel-axel och målade naglarna i en ljus färg (tidigare i veckan fick jag i födelsedagspresent nagellack i alla de liturgiska färgerna så idag kunde det bli festens färg). Veckans sura miner sprang jag bort under den värmande solen och de jobbkrokiga axlarna dansade jag raka till favoritmusik. Och det blev gemenskapsmåltid med den trevligaste församlingen, brunch med fina syjuntan-vänner. Precis den gudstjänst jag idag behövde!
Fast jag inser ju också att varken hon som startade sin spårvagn, hon som sålde brunchingredienserna eller hen som ringde i kyrkklockorna fick ladda sina halvfyllda batterier. Och det är ju lite surt ifall de också starkt gillar det här med en ledig dag mitt i veckan.
