Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Det fula ordet synd

5 maj , 2013, 18.16 Mathias Rosenlund

 

Jag tror på Gud, så är det. Ingen vit förkalkad gubbe. Ingen tyrann ovan molnen. Gud. Jag ser inget ansikte framför mig. Jag hör ingen fysisk röst. Jag kan inte vidröra den kropp Gud kanske eller kanske inte har. Den Gud jag tror på finns, oberoende av vad andra säger. Jag har för mig att Christoper Hitchens—förlåt mig, Mr. Hitchens, men jag säger det här med all respekt i världen: Gud välsigne din underbara ateistsjäl—en gång skrev att de enda slags troende han kan respektera är de som verkligen tror fullt ut, bokstavstroget, som också lever som de tror och inte har gjort tron till en ytrörelse i sina liv. Det gillade jag. Hitchens avskydde själva kristendomen, det han uppfattade som en etablerad och allmänt godkänd förtryckarmekanism, men han kunde ändå, uppenbarligen, ha en respekt för människan bakom tron.

Jag tror alltså på Gud, men—och här kommer något viktigt—jag säger samtidigt det här: jag tror också på mänskligheten. På att vara människa. På att vara och, hoppeligen, allt mer bli sig själv.

Säg att Gud finns. Då är det också rätt uppenbart att det finns något som skiljer oss från Gud. Eller? Ja, åtminstone för mig är det uppenbart. Och detta något kan jag benämna som allt det det de facto är: arrogans, högmod, girighet, missunnsamhet, etc, etc. Bibelns enkla samlingsnamn för allt detta är kort och gott synd. Och många avskyr det ordet. Anser att det tillhör den mörka medeltiden (som för övrigt inte var så mörk som många konstigt nog nu efteråt uppfattar den som).

Nej, i dag verkar vi inte tro på synd. Utan på allt det goda. Bara det goda. Men för helsike, se er omkring! Se världen, som den är. Allt det som vi gemensamt har kommit överens om—att pengar styr, att de starka regerar, att de svaga inordnas olika förtryckande mekanismer, att krig är en lösning, att våldet tillåts—allt det här är allt annat än gott. Det är vårt verk. Människans. Inte Guds. Så vitt jag vet har Gud inte trätt ner från himlen för att diktera den ekonomiska kapitalistiska politiken som nu som då leder till världsvida kollapser. Så vitt jag vet hör inte våldtäktsmän Guds röst så värst ofta när de beslutar sig för att göra ytterligare en människa illa. Och ja, jag vet, allt det där om att Varför tillåter Gud allt det här om han nu finns?!, men *gäsp*, hurdan skulle Gud vara om han kom ner och tog över och dominerade allt mänskligt genom sina nyckfulla interventioner? (Jag sparar för övrigt den här diskussionen till ett annat inlägg.)

Så människans godhet? Ja, den finns väl. Men, ett viktigt men, det finns också en högst påtaglig mänsklig ondska. Synd, kanske vi kan kalla det. Why not?

Läs också

En kommentar

  1. Sofia Mirjamsdotter skriver:

    Men är det ordet synd som är fult? Är det synden som så som är ”omodern”? För mig är det snarare så att jag reagerar mot syndaregistret, och kyrkans sätt att genom tiderna skrämma människor med synden, att många kristna verkar tro att det kristna livet handlar om att bli syndfri här på jorden. Vilket ju är omöjligt av det skäl du så bra beskriver – synden är det som skiljer människan från Gud, och kristendomen bygger ju också på det – förlåtelse för våra synder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *