Andetag

Märkligt nog hade jag under de senaste veckorna varit i diskussioner där han har nämnts. Nämnts i samband med vad mycket gott som kyrkan kan göra för ungdomar. I Grani har man inte behövt stå och spotta vid nån bensamack när tröskeln in till Guds hus inte bara var helt nedhyvlad utan att det även bjöds på godis innanför. En av dem som diskuterade, skojade om ”Namusetä”, men sånt får man skoja om när nån på riktigt är tvärtom. Tvärtom tills förra veckan.

Alla former av övergrepp är hemska. Men särskilt hemska är sexuella övergrepp och övergrepp mot barn. Sexuella övergrepp mot barn är således det hemskaste av allt hemskt och toppas det med att det skett under ett krusifix så tar på något sätt böjningsformerna slut. ”Det värsta” räcker inte till för att ens nudda smärtan. Och fast vi i åratal har fått ta del av den katolska kyrkans enorma misslyckande med att skydda sina minsta medlemmar och även insett att den inhemska laestadianska rörelsen också har pedofiler i garderoben så kommer förra veckans avslöjanden ännu närmare. Nu kan vi nämligen inte skylla på förtryckt sexualitet, konservatism och patriarkala sammanhang. Det vi kan skylla på finns inuti den enskilda människan . Gör det saken lättare eller svårare att handskas med? Lättare för att människor som missbrukar sin ställning finns överallt och män som går i gång på små pojkar finns också överallt, oberoende av klass, nationalitet, utbildning och religion. Detta är faktum och svårt att påverka.  Vi ska förstås vara alerta och lyssnande men strukturerna i metodisktkyrkan samt människo- och sexualsynen där har väl inte möjliggjort övergreppen, hindrat avslöjanden och de utsatta att komma fram med sanningen? Då blir det nämligen svårare tycker jag, för vårt ansvar som grupp och församlingsmedlem blir då större.  Å andra sidan har jag svårt att se vad en enskild katolik kan göra åt celibatet och en ensam laestadian mot en skambelagd sexualitet men att våga se och tala om det svåra är också ett sätt att bryta ner destruktiva strukturer och det kan vi alla göra.

Är ett religiöst samfund i sig en möjliggörare för övergrepp av alla slag för att vi helt enkelt är tillitsfullare mot religiöst folk än mot andra? Att barn och ungdomar som rör sig i andliga sammanhang helt enkelt inte fattar när gränserna överskrids om den som smeker bär en ring med tecknet för tro som sigill? Och att de som sen råkar se vuxenhanden över pojklåret bara ser faderlig kärlek och inte att ett fysiskt revir är kränkt?

Det svåraste av allt för mig som mamma är insikten om att barn tydligen inte heller litar på andra vuxna efter ett övergrepp och troligtvis inte berättar vad de varit med om. Eller värre: att de berättar och vi väljer att inte lyssna eller tro. Då blir vuxenövergreppet dubbelt och tilliten till livet kan gå i tusen bitar. Ihoplimmad kan man fortätta att leva men man går lätt sönder igen. Särskilt om någon håller i en med ovarsamma händer.

Ett frågetecken som jag skulle vilja räta ut är varför detta kommer fram först när förövaren är död? Är det någon som bett några att glömma? Har församlingen skyddat förbrytaren genom alla år? Att nu begära en polisutredning är ju inte särskilt modigt..

Kyrkan tjatar om sexet för att det finaste blir det fulaste och farligaste med fel person. För att det kan komma något så allvarligt som ett barn om vi slarvar. Men vi tjatar också om allvaret och ansvaret i de sexuella relationerna för att sexualiteten på något märkligt sätt är djupt förenad med vår självkänsla och vårt innersta väsen. De som blir sexuellt sårade och utnyttjade skadas djupare än de som får en örfil eller en utskällning. Hur kan vi hjälpa er, på riktigt?