En vän sa till mig häromdan att jag borde skaffa mer ”okristna” vänner, för att få en mer nyanserad bild på verkligheten.
Jag svarade att just hen är en av de mest okristna vänner jag nånsin haft… och tänkte kanske inte riktigt på att det var en präst jag talade med. Kanske säger det mer om min bekantskapskrets än om prästvännens eventuella kristenhet, men hur konstigt den än låter så var det menat som en slags komplimang.
De senaste dagarna har det delats en krönika från en svensk kvällstidning där en helt vanlig icketroende medlem i Svenska kyrkan bekymrat sig över kyrkans brist på övertygelse. Där finns präster som tvivlar på sin tro, man bortförklarar otroliga bibeltexter som metaforer och funderar på om det faktiskt kan vara så att Helvetet är folktomt…
Det finns många aktiva kyrkomedlemmar som delar den här oron. Jag har själv länge varit av den åsikten att i folkkyrkan, där behöver man intetro på nått. Där kan man vara kristen utan att det krävs något tillbaka…
Men kanske är det just det som är det vackra
På senare tid så har jag tvingats tänka om. Jag är faktiskt stolt över att tillhöra en kyrka där man får ifrågasätta både Guds existens och Jesu underverk, en plats där både troende och skeptiker kan rymmas. För om man inte får fundera, tro och tvivla i kyrkan så kommer man att göra det nån annanstans och då tappar kyrkan sin relevans på riktigt.
Jag kan förstå att ickekyrkotyper helst skulle vilja att kyrkan var just så där härligt trångsynt, mossig och uppenbart vetenskapsföraktande – det är lättare att avfärda den då. Men den är betydligt mer komplex än så och om du avfärdar den på grund av att den tror för mycket eller tror för lite så gör du det för enkelt för dig.
En bra präst (och det är min prästvän) är för mig inte en människa som har alla färdiga svar – utan en människa som ställt fler frågor än genomsnittetoch kan relatera till både min tro och mitt tvivel. Och frågan om vem som är kristen eller inte, som jag ganska lätt kunde svara på som 18åring, den frågan känns nästan irrelevant idag.
Låter det förvirrat?
Bra.
För sånt är livet… och varför skulle kyrkan vara annorlunda?
Eftersom kyrkan har ansvar för att leda och lära och eftersom detta inverkar på vår attityd till skeenden omkring oss – därför är det nödvändigt att prästerna har åtminstone två egenskaper (som nu försummas): De bör besitta Ande (tro, Gudskontakt, inte stå helt vid sidan om transcendent kommunikation) och de bör besitta intellektuell halt som omöjliggör för dem att stanna vid de halvsanningar som vardagsmänniskan i brist på tid och resurser lätt kommer fram till. Att slarva med dessa krav inebär att överge tillfället att stå fram som ett vittne ifråga om allt det som vår kultur gjort fel. Medlöperi följer av medgörlighet för halvsmälta åsikter när prästerna istället måste ha kapaciteten att kunna prestera en stringent förkunnelse. Detta kräver respekten för religionen.