Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Hopplöst att vara man

25 apr , 2013, 16.06 Daniel Jakobsson

 

Den här veckan har jag flera gånger funderat på könsroller, feminism och jämlikhet. 

Det började med vår releasefest för bloggen. Jag och kollegan Jessica arrangerade. Hon fixade blommor, hällde upp skumppa och skötte det praktiska. Jag stod för talandet, sjöng och stod i centrum. Kanske var det en arbetsfördelning utifrån vår kompetens – men det slumpar sig lite för ofta så att det är män som tar utrymme, blir chefer och pratar mest i olika sammanhang.

Sedans dess har jag lett en diskussion där jag insett efteråt att kvinnor blev förminskade och varit i sammanträden där kvinnor varit i majoritet men männen talat mest (inklusive jag själv).

Som man är man alltid vinnare. Om man är ”manlig”, tar för sig och hävdar sin rätt så är det normalt. Om man (som nu) försöker lyfta upp kvinnans rätt eller (som i mitt förra inlägg) visar sig svag eller känslig så blir man hyllad.

Men trots att jag hör till det vinnande könet tycker jag alltid att jag är förlorare.
För jag är del av en struktur som känns helt hopplös att förändra. Som man känns det som att jag inte KAN göra rätt. För vad jag än gör så står mitt kön i vägen för målet – jämlikhet. Ibland känns det som om det bara är kvinnor som egentligen kan göra nått för jämställdheten…Men jag vill ju hjälpa till… men redan den tanken är ojämställd. Att jag som man i min godhet och makt är den som ska hjälpa de stackars kvinnorna att ta plats.

Suck…

Det är hopplöst att vara man…

Läs också

7 kommentarer

  1. Men det är klart att du kan göra nåt! Först det du redan gör, bli medveten om strukturerna. Sen också medvetet försöka ändra dem, genom att kanske själv koka kaffe nästa gång, kanske prata lite mindre på ett möte och se vad som händer. Och så vidare. Minns följande: det är inte ditt fel att det är som det är, men du har del i ansvaret att det förändras.

    • Daniel Jakobsson skriver:

      Jag vet. och jag försöker. Men det är så frustrerande att gång på gång inse att man fallit i fällan. Tagit för mycket plats. Särskilt när man brinner för något. Sen kan jag bli frustrerad över hur många kvinnor som nästan aktivt motarbetar varje försök till jämställdhet. Jag t.ex. både förstår och inte förstår motviljan mot kvotering. Ingen vill bli inkvoterad på grund av sitt kön – men om den ”mest kompetenta” nästan alltid tycks vara en man så kommer vi ju aldrig nån vart.
      Vad säger du? Vill du bli inkvoterad?

      • Jag tror på kvotering! Och tror inte alls på att det ej går att finna kvinnor med samma kompetens som män. Däremot finns en del andra svårigheter med kvotering, som att kvinnor i högre utsträckning tackar nej. Varför är det så? Där måste vi börja. Försöka förstå strukturerna och göra så gott vi kan. Och försöka fostra våra barn i jämställd anda.

  2. Det är ändå svagt när kvinnor som går på samma möte, seminarium, gästföreläsning etc sitter och vakar över varandra i avund över de kvinnor som ”får tala”. Inte så att alla män talar fritt, det finns ju rang- och sittordning även män emellan. Men kvinnor är inte medräknade och därför förutsätter det mod att klara rösten och helt anonym säga vad man vet, vill och kan, bland dessa som alltid redan pratat ihop sig och intagit sina informella positioner. Man vinner inte heller så mycket med det. En förvånad blick åt ens håll, och åhörarna faller tillbaka i dvala.

    • Daniel Jakobsson skriver:

      Det är ju just det med den här frågan. att det borde vara allas ansvar att se till att alla kommer till tals. Men det är ju så att när man väl har kommit över den där barriären att tro att det man själv säger/tycker är viktigt så gör man det modigare och modigare hela tiden. Till slut så börjar man tänka att det är andras problem om de inte uttalar sig…

      Har dock också suttit och ”väntat” på andras åsikter ganska ofta och till sist känt mig tvingad att ta till orda för att vi inte annars skulle komma nån vart.
      Hur kommer man ifrån det?

      En annan manlig olat som jag har är att upprepa det som nån annan (oftast en kvinna) redan har sagt. Och nästan göra det till min egen idé…
      Hatar mig själv när det händer… och det är inte så sällan

    • Det är ett givet problem att kvinnor också är en del av de patriarkala strukturerna, eftersom det ofta ger fördelar att anpassa sig efter dem istället för att ifrågasätta och bryta mönster.

  3. Amanda skriver:

    Jag tänker också att det ändå är ganska enkelt. Eller rättare sagt; inte komplext. Men kanske tufft. Prata mindre. Fråga vad de tysta kvinnorna tycker. Backa för att någon annan ska få ta utrymme. Det är inte bara män som behöver göra det. Alla vi som i vår iver och i oss själva ibland tenderar sluka plats på andras bekostnad (för ja, det är alltid på andras bekostnad) behöver ibland aktivt göra oss själva lite mindre så att någon annan får växa. Jag gör det också ibland, försöker hjälpa en syster att blomma ut. Jag gör det långt ifrån alltid, antagligen mycket mera sällan än jag borde. För jag tycker ju om min plats.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *