Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Det potentiellt farliga

24 apr , 2013, 07.20 Mathias Rosenlund

 

Igår fick den svenska författaren Kristian Lundberg mig att tänka till om min egen syn på kristendom. Han skrev nämligen så här på Twitter:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Också jag tror ju på att kristendomen är radikal. Att den är subversiv. Ett av mina favoritcitat om Jesus är: ”If you wanna be like Jesus, please be dangerous.” Inte då alltså aggressiv, inte farlig på ett sätt som skulle vara kränkande för någons personliga trygghet. Men farlig för det etablerade. För det stagnerade. Helt enkelt: för dem som utövar makt i rådande paradigm. Jesus var farlig för de skriftlärda just för att han utmanade inrotade konventioner och störande arroganta och maktfullkomliga sätt att betrakta sig själv och/eller andra och/eller Gud.

Bär kristendomen fortfarande inom sig potentialen till det farliga? Till det utmanande och subversiva? Eller har vi för länge sedan nöjt oss med en tro som går ut på att definiera oss själva i opponens mot alla dem som vi uppfattar att syndar på ett mer vidrigt sätt än vi gör? Ytterligare ett favoritcitat: ”Don’t judge people just because they sin differently than you do”.

Kyrkan anno 2013? Farlig? Subversiv? Jag vet inte det. Jag önskar ibland att liturgier och kyrkokalendrar skulle ersättas med frivilligarbete på skyddshem för hemlösa eller narkomaner, där de maktlösa som Kristian Lundberg talar om finns. Ut bland folket, präster. Där verkade Jesus, och det var där han var radikal, omstörtande, subversiv. Varför är inte vi det?

Läs också

2 kommentarer

  1. Maria sundblom lindberg skriver:

    Jag är med. Jag är på. Mest nytta gör jag i det lilla samtalet och i den lilla gruppen som samlas till den dialog som gudstjänsten aldrig erbjuder. Växelsång är inte dialog och fader vår garanterar inte samhörighet fast man läser samtidigt. Men de som bestämmer tänker annat. De som beslutar har för länge sen sparkat av sig de slitna sandalerna och valt en betydligt bekvämare dojja. Men vem är jag att anklaga? Går nästan aldrig barfota på smala stigar längre. Har bara lite glöd kvar och den räcker knappt till den egna fromheten.

  2. jag sku hävda att all andlighet är radikal och omstörtande (omvänt: att radikalism alltid är en form av andlighet, eftersom det handlar om att lyssna på sitt samvete, sin inre röst, framom att ”gilla läget” och acceptera de materiella fördelar det kan ge en själv att anpassa sig till rådande maktstrukturer). all andlighet alltså, all religiositet i den bemärkelsen.

    men inte närapå all, snarare en liten bråkdel, av allt som sker i en religions namn är verkligen andlighet. resten handlar om att uppehålla normer och maktstrukturer och tyvärr är det mest det jag associerar till ordet ”kristendom”, kyrkan som sätter sig emot homosexuella (precis som också andra maktreligioner sätter sig på avvikande mänskor, på kvinnor etc.).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *