”[…] the sea,
Delaying not, hurrying not,
Whisper’d me through the night, and very plainly before daybreak,
Lisp’s to me the low and delicious word death,
And again death, death, death, death”
Det här är Walt Whitmans ord, ur dikten ”Out of the Cradle Endlessly Rocking”.
Jag funderar mycket på död, och på ångest. Det är liksom självklart för mig att livet—därmed även tron—också handlar om de här mörka sidorna av tillvaron. Finns det plats i din tro för tanken på att livet kommer att ta slut, att döden drabbar alla?
Ja, jag vet, våra kristna begravningar—en laddad symbol för död och förgänglighet—fokuserar på ett budskap av hopp. Tanken är att livet efter detta kompenserar för alla våra korta sorger under jordelivet. Men det räcker inte för mig. Döden är alltför intressant, alltför mystisk för att jag skulle nöja mig med några ord av tröst om kommande light and glory.
Trots allt antyder också Whitmans egen titel för dikten att döden finns inkapslad i det eviga, i det som aldrig upprör att röra på sig, eller som alternativt alltid förblir detsamma? Är Gud bara liv, eller rymmer hans väsen också något av död?
