Andetag

”We don´t see things as they are. We see things as we are” står det påminnande på min sovrumsvägg.

När jag väl krånglat mig ur alla dessa tunga armar och mjuka ben som garanterar att jag ligger blixtstilla hela nätterna så slår jag faktiskt ofta foten mot tavlan , som bohemt nog aldrig kommit högre upp än golvet. Och där skall den förbli för då minns jag varje morgon att andras trista blickar faktiskt bara kan vara min egen.

Som nu. Här på ett bloggforum som några listiga och lismande proffssmickrare har lyckats övertala mig att hänga på, där glor alla kritiskt. ”Du behöver bara andas på skärmen” försöker han som låter trygg som havregryn. Andas? Det låter ju inte såå jobbigt…just det, jag gick på det, för en stund. Men upplever nu att det där med bara andas nog kanske var en symbol för en doktorsavhandling i folklig ton eller en superintellektuell essä med kristen knorr. Ända ner mot ljumsken till putar nu en prestationsangst som ett äckligt bråck.

Prestation att skriva så smart och kul om det religiösa att den mest sträva och syrliga ateist ska visa sin väl dolda smilgrop. Vi är alltid underdogs vi frommisar. Vi är tvingade till att överraska och förvåna den sekulära världen för att alls få vara med i debatten.

Är man präst får man gärna vara snygg. Är man konservativ får man gärna vara Mensamedlem och håller man på med helbrägdagörelse sitter det med en svidande självironi. Lådorna är många när de religiöst aktiva själva packar in folk i fack men de blir ju självklart fler när fler är med och sorterar. Men jag flaxar och sprattlar och vill inte alls bli packad. Därför kan jag inte ens vara med och välja namn på den här bloggen. För att varje namn är en låda. Sentimentala lådan är inte min och inte heller den hurtiga och inte den vardagliga men den oförutsägbara och lite knäppa lattjolajban lådan den är min och där bor faktiskt också Jesus även om han alltid målas utan gapskratt.