Den snälla rådgivningstanten snurrar på sin pappskiva och berättar att vårt första biologiska barn ska födas i maj. Ungefär där slutar mitt liv som kontrollerad och välplanerad förälder. Det blir familjens andra barn inom elva månader, vår adoptivson kom hem från Sydafrika ifjol.
Efter flera år av rådgivning, utredning, kurser och byråkrati är man som adoptivförälder ganska slipad när det väl bär av på hämtningsresa. Därför känns också den vanliga rådgivningens familjeförberedelsekurs, den som alla blivande biologiska föräldrar erbjuds på tre lektioner och ett sjukhusbesök, som en picknick. Var det här verkligen allt? Ska resten gå på hormoner och instinkt? Det känns lite optimistiskt, som att här ligger en mindre hundbegravningsplats väldigt nära. Vad är det ni inte berättar?
Jag vet inte vad som är bättre, att vara förberedd till tänderna eller att bara kasta sig in i det nya.
Men jag vet att jag inte är färdig för det här. Tur att det är en hel månad kvar!
Det går fint ska du se. Man blir aldrig färdig som förälder oberoende av hur många barn man får. Att ta emot en liten varelse som är helt beroende av en är ett så stort ansvar och enligt mig det finaste i livet. Det största undreg varje gång. Jag önskar dig en vacker och kraftingivande förlossningsupplelevelse.
På frågan om nio månader räcker svarar jag – nej. Inte ens 18 år räcker. 🙂 Som förälder växer man ju med barnet, in i rollen, och som människa.