Andetag

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och ett antal år senare kom den betydligt mera anspråkslösa bloggen. Låt oss kalla den Andetag. Så här gick det till…

De sitter runt bordet, rör om i kaffemuggen och skrapar sig i huvudet. En i sällskapet klappar på sin maximalt gravida mage och en annan matar tre små med pärlsockerdekorerade bullar och hojtar med mildaste vuxenröst att de nu får vänta en timme med toalettbesöket eftersom mamma har möte. Han i svart skjorta smygler över att det inte är hans ungar och drömmer sig tillbaka till den där boken han nyligen börjat bläddra. Killen till vänster petar på sina rastaflätor och upprepar sitt det-blir-nog-bra-mantra medan hon i färggrannt knapprar kameran och påminner om hur viktiga bilderna är.

Vad ska en kyrkblogg handla om? undrar en i sällskapet. Ska vi posta predikningar eller skriva senaste jesusnytt? Ska vi debattera vem som har rätt att älska eller skriva så-är-du-kristen-lista? Eller göra reklam för söndagsmässan och försvara Gud för alla som vågar tänka annorlunda? Röda pennan streckar över ord efter ord: nej, nej, jag-hör-ju-inte-ens-själv-till-kyrkan, nej, det behöver Hen inte och nej.

Det vi vill kyrkblogga om är svårt att säga med en mening och punkt. Skriver jag det nu blir det bara mina ord som jag sätter i munnen på de andra. Men den där ovissheten med vilken hon i sällskapet klappar på sin maximalt gravida mage och den där undran med vilken hon i prästkrage kikar på sitt morgonkaffesällskap. Eller nyfikenheten som får honom att lyssna låt eller läsa bok på repeat eller henne att kika in i kameralinsen. Jag tror det är den där nyfikenheten vi vill blogga. Livsnyfikenheten.

Vardagstro och söndagstvivel. Halvfärdiga tankar om kyrka, trosbekännelse med frågetecken efter och halleluja med punkt punkt punkt. Livsnyfikenhet gånger åtta.

Kaffe och Andetag.